anna welin.jpg

"SÅRBARA BARN BOLLAS OMKRING OCH DET ÄR OVÄRDIGT ETT VÄLFÄRDSSAMHÄLLE"

Socialsekreteraren Anna Welin vill skapa en förståelse för yrket och för socialtjänsten. Så hon skriver böcker som skulle kunna vara hämtade från den verklighet hon möter. Om undernärda bebisen Saga och om elvaåriga Kian som går omkring med vapen.
Och så vill Anna Welin se förändring – bland annat efterfrågar hon mindre boendeenheter för barn, stärkt tillsyn av familjehem samt en myndighet med ett övergripande ansvar för alla socialkontor i hela landet


Din bok "För barnets bästa" handlar om lilla Saga som sex månader gammal hittas undernärd och övergiven i en barnvagn under ett hyreshus. Några våningar ovanför försöker hennes mamma begå självmord. Socialarbetaren Rita får fallet på sitt bord och Saga placeras i ett familjehem där hon får uppleva trygghet. Men Sagas föräldrar är inte säkra på att de vill ge upp sin dotter, vilket leder till en smärtsam process för alla inblandade. Berätta, vad fick dig att skriva den här boken?

– När jag berättade om mitt arbete som socialsekreterare inom familjehemsvården märkte jag att många var väldigt intresserade av socialtjänstens arbete, samtidigt som man hade en bild som inte stämde ihop med den verklighet jag mötte. Den information man får från media är ofta väldigt ensidig eftersom socialtjänsten av sekretesskäl inte kan uttala sig i enskilda ärenden. Jag ville skriva en bok där man som läsare får möjlighet att se socialtjänsten ur ett inifrånperspektiv. Samtidigt ville jag ge en inblick ur olika perspektiv – från socialsekreteraren Ritas arbete till familjehemsföräldrarnas känslor och de biologiska föräldrarnas kamp med sig själva och tillvaron. För i mitt arbete är det sällan svart eller vitt eller det goda mot det onda, verkligheten är mer komplicerad än så och mitt i allt detta finns barnen.

Hur mycket av det som beskrivs i boken har du hämtat från ditt eget arbete?

– Min bok är skönlitterär. Alla karaktärer i boken är påhittade. Jag har varit väldigt mån om att inte bryta sekretessen, så att både kollegor och människor jag möter i tjänsten ska kunna känna sig trygga. Och just genom att skriva skönlitterärt kan jag berätta det socialsekreterare inte kan och får berätta annars. Jag har försökt skapa en berättelse som är så nära verkligheten som möjligt. Flera socialsekreterare som läst boken har sagt till mig att Rita skulle kunna vara baserad på dem och deras arbete. Och Sagas historia är ju långt ifrån unik, att vara i limbo mellan biologiska föräldrar och familjehem eller jourhem är ju många barns vardag.

Vad är din förhoppning med boken?

– Jag hoppas att boken ska väcka tankar och känslor hos läsaren. För det är i barndomen allt börjar – både solskenshistorierna och händelserna som slutar med blåljus och sirener. Jag brukar likna det vid att vi i barndomen får en karta med vilken vi kan navigera oss fram i tillvaron, och den kartan ser olika ut för alla. Sedan vill jag att boken ska skapa en förståelse för socialsekreterares jobb och det komplicerade arbete som bedrivs inom socialtjänsten.

Hur skulle du beskriva arbetet som socialsekreterare?

– Det är ett yrke där man verkligen har möjlighet att göra skillnad i människors liv. Men samtidigt som det är oerhört givande är det också väldigt utmanande, man möter ju människor i kris på olika sätt. Det är klart att sådant påverkar en, och ska påverka en så att man gör ett bra jobb. Jag har märkt att jag ofta har så fullt upp på jobbet, så mina tankar och känslor kommer ofta i duschen senare på kvällen. Man måste hitta sina ventiler, annars riskerar jobbet att äta upp dig.


Du har i en tidigare intervju sagt att du hade en bild av socialtjänsten innan du började arbeta där, och en annan bild nu. Kan du berätta?

– När jag började arbeta som socialsekreterare blev jag chockad över hur tuff arbetssituationen är för många socialsekreterare. Personalomsättningen är väldigt hög, vilket är förståeligt när man vill kunna göra ett bra jobb men inte har tillräckliga resurser. Något annat som förvånade mig, eller snarare chockade mig, är bristen på familjehem, och än värre bristen på lämpliga familjehem utifrån behoven som finns hos barnen som behöver placeras. Jag hörde nyligen att bara i Malmö är det 70 barn som står i kö till familjehem och den siffran har också varit uppe i 100 barn i perioder.

Hur ska vi komma till bukt med detta, ser du några andra alternativ?

– Som det är idag finns det barn som inte passar in någonstans och socialsekreterare tvingas välja den lösning som är minst dålig. Risken finns att barn och ungdomar, som är väldigt traumatiserade och vårdkrävande, placeras i familjer som inte har det överskott som krävs. Sammanbrotten blir väldigt kostsamma både för barnen och jour- och familjehemmen samt såklart ekonomiskt. Sårbara barn bollas omkring och det är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Jag har sett både barn, jourhem och familjehem som farit så illa. Jag skulle önska att vi i stället kunde använda mindre boendeenheter med utbildad personal för barn i kris med stora behov, där man kan placera och ge adekvat vård och hjälp tills barnen är trygga och stabila nog att kunna matchas med ett familjehem som är redo att ta emot dem. Det hade också varit mer respektfullt mot alla människor som öppnar sina hem.

Tänker du lite som ett barnhem då?

– Ja om du vill kalla det så, mindre enheter med utbildad personal som finns på plats dygnet runt. Där barnen kan stanna så länge de behöver. Här skulle barnen få möjlighet att läka och behandla sina tidigare trauman. Och också utredas. Den här typen av boenden finns idag, men de är väldigt få och används ofta när barnen redan har flertalet sammanbrott bakom sig.

– Som det ser ut idag lämnas ofta barn med enormt stora vårdbehov till jour- och familjehem som är vanliga, engagerade människor. De allra flesta gör sitt absolut bästa, men för barn med extremt stora vårdbehov är det ändå otillräckligt och både barn och familjer trasas sönder. På den typen av boenden som jag pratar om skulle barnen få lugn och ro i en stabil miljö där de som finns till för barnen också får den återhämtning de behöver. Och familjerna som blir jourhem och familjehem skulle kunna känna sig trygga med att socialtjänsten gör en noggrann matchning innan barnen placeras. För det är min absoluta övertygelse att barn ska växa upp i familjer om det är möjligt.

Du arbetar med familjehemsvård. Hur kan vi förbättra och förstärka familjehemsvården?

– Först vill jag säga att barn inom familjehemsvården är en grupp som det är viktigt att värna om. Det är belastande att byta anknytningspersoner samtidigt som det är nödvändigt när de biologiska föräldrarna av olika anledningar inte kan ta hand om sitt barn. Många barn i familjehemsvård växer upp till välmående och trygga vuxna i fantastiska familjehem. Dock anser jag att tillsynen är väldigt bristfällig. Idag kan en kommun göra bedömningen att ett barn far illa i ett familjehem och sedan kan en annan kommun eller en privat aktör anlita samma familjehem för ett annat barn bara dagar efteråt. Utan någon större kontroll eller utvärdering. Jag anser att det borde finnas ett övergripande sätt att jobba med rekrytering av familjehem. Som det är nu när kommuner och privata aktörer inte arbetar tillsammans under någon fungerande samordning blir det ingen ordning. Och ser man till den ekonomiska biten skulle kostnaderna inte behöva bli större, bara hanteras på ett annat sätt. Där visst ansvar avlastas från kommunerna och läggs på en statlig nivå i stället.


På senare år har vi kunnat läsa om flera uppmärksammade fall där barn i socialtjänstens omsorg farit illa, ja till och med mist livet. Jag tänker förstås på Lilla hjärtat som avled hemma hos sina biologiska föräldrar. Men även barn som allvarligt försummats i sina familjehem. Det sker gång på gång, men det känns inte som att någon tar ansvar.

– Jag tror att det skulle vara bra med en myndighet som hade ett övergripande ansvar för alla socialkontor i hela landet. Idag finns det som du säger ingen som tar ett övergripande ansvar. När det exempelvis händer tragiska händelser med barn i socialtjänstens omsorg, då

går IVO (Inspektionen för vård och omsorg) ut och kritiserar, och både Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och regioner kan kritisera de också. Om ansvaret läggs någonstans är det på enskilda socialsekreterare, chefer eller berörd socialtjänst. Det är varken hållbart eller schysst. Dessutom kan socialtjänsten hänvisa till sekretessen och lägga locket på. Ur ett samhällsperspektiv skulle jag önska att ansvaret för hela socialtjänsten hanterades centralt och då tror jag att det bästa hade varit om socialtjänsten organiserades om i

grunden och hade haft en generaldirektör och en expertenhet kopplad till den som hade varit en reell trygghet ända ut på socialsekreterarnivå och därmed också tryggat vården.


Din bok "För barnets bästa" har som sagt fått väldigt fint bemötande. Och nu är du mitt uppe i arbetet på nästa bok inom samma genre, som berör ett väldigt aktuellt ämne. Berätta om boken.

– I boken får vi lära känna Kian, 11 år, en av alla de unga pojkar som idag går omkring med vapen. Boken inleds med att Kian hittas skottskadad med ett vapen på sig. Parallellt med Kians berättelse får vi även följa hans jourhem som på alla sätt försöker hjälpa Kian, och Kians biologiska mamma Ayla som inte klarar av att hand om sin son och mår väldigt dåligt över detta. Samt såklart socialtjänstens arbete för att hjälpa Kian och alla inblandade. Dessutom vävs Kians öde samman med Sagas från första boken. För mig är grundtemat i böckerna detsamma, att visa hur viktigt det är att vi tar hand om våra minsta och mest utsatta. Det alla barn behöver är vuxna som kan ge trygghet, älska dem och fungera som förebilder genom livet.

TEXT: Sara Palmkvist, OrdAteljen

FOTO: Emma Larsson, Nordstedts

Fler intervjuer om barns rättigheter nedan.