"SOM ATT SPELA PÅ LOTTERI"

Maj 2020

Försommar. Och en annorlunda sådan. Corona har drabbat världen. Och Sverige, likt många andra länder, står halvt på paus. För Anders och Maria är tillvaron också pausad, men av en annan anledning. Deras yngsta dotter Vera är på väg att tas ifrån dem. Ja, socialtjänsten har ännu inte kommit med ett slutgiltigt beslut, men Maria har inte höga förhoppningar. En släkting till Vera har ansökt om vårdnaden.
– Jag har försökt med allt, jag har till och med mejlat forskning om anknytning till socialtjänsten. Men att hon levt hela sitt liv med oss, det betyder ingenting. Blodsband väger tydligen ändå tyngre. Vera känner inte den här släktingen, de har träffats fyra gånger totalt, säger Maria och rösten stockar sig.

Vera kom till Anders och Maria som bebis eftersom hennes biologiska föräldrar missbrukade droger. Föräldrarna blev med hjälp av socialtjänsten inlagda på behandlingshem, men både mamman och pappan återföll in i missbruk. Så Vera, som från början var en jourhemsplacering, blev kvar hos Anders och Maria och deras sex äldre barn. Hon blev snabbt en självklar familjemedlem.   

– Vera är familjens minsting. Villkorslöst älskad som dotter, syster och barnbarn, säger Maria.

Familjen bor på en gård i södra Sverige. Det är en liten idyll med hästar, katter och höns. En plats där barnen springer barfota utomhus tills de första höstlöven börjar falla och där skogen intill är en perfekt plats för äventyr för både stora och små.   
På grund av corona gör vi vår första intervju via Skype. Plötsligt dyker en nyvaken Vera upp i bild. Hon kryper upp i Marias famn och tittar nyfiket på mig på skärmen framför henne. Hon är en glad och trygg unge berättar Maria. Envis, nyfiken och kärleksfull ­– precis som de flesta ett och ett halvåringar.
– Om Vera tas ifrån oss så kommer hon att flytta till en annan stad, 60 mil härifrån. Hon kommer att somna i ett för henne främmande hus, i en främmande säng med främmande lukter. Och när hon blir ledsen kommer människor hon inte har någon anknytning till att försöka trösta henne. Det gör så ont att tänka på. Hon är min dotter. Hon har varit hos oss sedan hon var bebis. Och nu vet jag inte om jag kommer få se henne växa upp.
Hon stryker Vera över håret. Vera tittar upp på henne.
– Mamma, säger hon och klappar Maria på armen.

​

Maria och Anders har öppnat upp sitt hem för barn i snart 20 år. Totalt har de varit kontaktfamilj, jourhem och familjehem åt 25 barn. Utöver de tre biologiska barnen som nu är i övre tonåren så har de tre vårdnadsöverflyttade barn – Lukas, Simon och Ali.

Lukas kom till familjen för femton år sedan. Maria minns fortfarande telefonsamtalet från socialtjänsten. En pojke behövde omplaceras direkt efter födseln. Den biologiska mamman var svårt psykiskt sjuk och pappan fanns inte med i bilden. Kunde hon och Anders tänka sig att ta emot barnet. De behövde inte lång betänketid.
– Vi kände, att ja vi ska ta hand om det här barnet. Han ska få bo och växa upp hos oss. Vi insåg liksom där och då, att detta är vårt kall i livet, säger Maria.

Några år tidigare hade hon och Anders för första gången blivit kontaktfamilj, åt en femårig flicka som hade en intellektuell funktionsnedsättning och vars föräldrar behövde avlastning varannan helg. Och ett år senare hade de tre flickor som var placerade hos dem på helgerna.
– Vi hade hört att det var brist på kontaktfamiljer, och eftersom vi inte hade några egna barn då så hade vi mycket tid för att ta hand om och hjälpa de här barnen, berättar Maria. 

​

Men Lukas skulle alltså bo med dem jämt. Han skulle bli en i familjen. Han, den lilla bebisen med mörkt hår och vars lilla kropp då och då ryckte till av abstinens från de starka mediciner hans biologiska mamma ätit under graviditeten. Det var med blandade känslor som Maria tog emot honom på bb. Hur skulle hon kunna få moderskänslor för ett barn som hon inte hade burit i sin mage? Hur skulle hon kunna älska honom på samma villkorslösa vis som hon älskade sina biologiska barn, som då var fyra respektive två år?
– Och det gjorde jag inte direkt heller. Vi hade inte det här naturliga föräldra-barn-bandet som du får när du burit och fött ett barn. Kärleken för Lukas växte fram under de första veckorna. Den blev starkare och stabilare för varje dag som gick.
– Dessutom, när du får ett biologiskt barn är alla på bb så glada för din skull. Men med Lukas tyckte barnmorskorna synd om hans biologiska mamma som låg i ett annat rum utan sitt barn, och om Lukas som inte fick ammas. Och såklart, det är väldigt sorgligt att en mamma inte kan ta hand om sitt barn. Men hon hade i samförstånd med sin läkare och socialtjänsten tagit det här beslutet. Hon är fortfarande väldigt sjuk, men träffar Lukas med jämna mellanrum ihop med sin kontaktperson. Och det är fint, att de ändå kan ha en relation, säger Maria. 

​

Några år efter att Lukas kommit till dem fick Maria ett akut samtal från sin handläggare på socialtjänsten. Det gällde en liten pojke, Simon, som bara några månader gammal hade blivit misshandlad av sina föräldrar och nu låg på intensiven med svåra skallskador och flera frakturer. Återigen kände Maria ihop med maken Anders, att ja de ville ge den här pojken en familj, med kärlek och trygghet.
– Jag var så rädd när vi åkte till sjukhuset. Hur mådde han? Hur sönderslagen var han? Skulle han få permanenta skador av misshandeln? Jag vågade knappt ta i honom i början, ifall det skulle göra ont. Det han utsatts för av sina biologiska föräldrar… Det kröp under skinnet på mig och gör det fortfarande när jag tänker på det.

Maria kallar Simon för ett mirakelbarn. Han är en glad och lugn kille som utvecklas som han ska. Eller ibland har han lite svårt med närminnet, men med tanke på de skador han fick som bebis är det ändå otroligt att han klarat sig så bra.

Hur mycket vet Simon själv om det han har varit med om?
– Han har behövt göra ytterligare en skallbensoperation och har ju sitt ärr kvar, så självklart har han haft frågor. Och vi har sagt att hans biologiska föräldrar inte klarade av att vara bra föräldrar, att de inte var snälla mot honom. Vi försöker att vara ärliga i den mån det går, även om vi såklart inte berättar några hemska detaljer för något av barnen.

​

För femårige Ali är tillvaron tuffare. Han kom till familjen drygt ett halvår gammal, svårt misshandlad av sin biologiska mamma under en längre tid. Skadorna han fick är till viss del bestående.
- Det är klart att den starten i livet påverkar dig på många olika sätt. Både fysiskt och psykiskt. Vi kunde till exempel aldrig trösta Ali med närhet när han var mindre. Ingen hade någonsin tröstat honom på det sättet innan, med kärlek. Så han har fått lära sig att fysisk beröring även kan vara något bra. Jag ska inte ljuga och säga att vardagen är enkel med honom, för det är den inte. Men han kämpar. Vi kämpar tillsammans, säger Maria.

Maria säger att kärleken hon känner för sina barn är precis lika stark och villkorslös, oavsett på vilket sätt barnen har kommit till dem.
– Jag har inte burit alla barn i min mage, men jag bär dem alla i mitt hjärta. Jag har sett dem ta sina första steg, hört dem säga sina första ord. Jag har vaggat, burit, tröstat och kramat dem alla. De är mina barn, punkt slut.

Lika många år som de tagit emot barn, lika många år har de haft ett samarbete med socialtjänsten. Ett samarbete som Maria beskriver ”som att spela på lotteri.”
– Med Simon hade vi en helt fantastisk barnhandläggare och en helt underbar familjehemssekreterare (den som driver barnets frågor/intressen respektive den som stöttar familjehemmet, reds anm). De hade båda ett genuint engagemang för sitt jobb, för människor. De var intresserade – av Simon, av oss som familjehem. Men så är långt ifrån alla vi träffat från socialtjänsten, det är tyvärr den bistra sanningen. En del är nyfikna och bryr sig på riktigt, medan andra läser frågorna innantill för att sedan knappt orka lyssna på svaren, säger Maria och suckar uppgivet.
– Fast jag tror och hoppas att de inte alltid har varit sådana, utan att de gång valde att arbeta inom socialtjänsten för att de ville hjälpa utsatta barn, men att all misär de bevittnat har gjort dem avtrubbade. För det vore nästan konstigt annars. Till och med vi som familjehem blir i viss mån avtrubbade. Hur skulle vi annars orka fortsätta? Och samtidigt, socialtjänsten har bokstavligen barns öden i sina händer, det är skrämmande. För har du inte empati, medkänsla och ett engagemang för dessa utsatta barn, ja då kan det gå riktigt illa, säger Maria.

Hon tystnar. Frågar sedan mig om jag tycker att hon går för hårt åt socialtjänsten. Hon vill berätta men är samtidigt rädd att kritiken ska falla tillbaka på henne, försvåra samarbetet med socialtjänsten framöver och kanske möjligheten att ta hand om fler barn. Jag svarar att jag inte publicerar något hon inte vill. Hon funderar en kort stund. Säger att hon vill berätta, vara en röst åt Simon, Lukas, Ali och Vera. Och åt alla andra utsatta barn

För det är många barn som dagligen är med om detta. Som bollas hit och dit mellan biologiska föräldrar, jourhem och familjehem och tillbaka igen. Maria tänker ofta på alla de jourbarn hon och Anders haft, och på alla hjärtskärande historier hon hört från andra jour-och familjehem.
– Jag ser framför mig hur de sitter där på socialtjänsten och kastar tärning om barn. ”Att nej nu är det för lugnt kring det här barnet, det måste vi göra något åt.” Kalla mig cynisk, men man blir det efter att ha varit med om det här i så många år. Det pratas så fint om barns bästa, i teorin ja, men i praktiken ser det inte ut så. Det tas beslut om barn över deras huvuden. Man väger inte in hur barnet mår, vad barnet känner och tycker. Trots att det är barnet som drabbas. Det känns som att det är många oöverlagda beslut, som ingen sedan tar eller krävs ansvar för. Det borde finnas någon sorts ansvarsskyldighet för socialsekreterare, ja för alla som bokstavligen bestämmer över barns livsöden. Då kanske de skulle ta mer genomtänkta beslut, säger hon.

​

Maria anser att många på socialtjänsten sympatiserar med de biologiska föräldrarna och ofta tar deras parti. Till viss del för att de biologiska föräldrarna många gånger har lagen på sin sida, men även för att de tycker synd om dem som blivit fråntagna sina barn.
– Till viss del är det förståeligt. Våra barn är det bästa vi har och 99 procent av alla föräldrar älskar sina barn villkorslöst men psykisk ohälsa, sjukdomar och missbruk gör att de inte är kapabla att ta hand om dem. Ett fåtal föräldrar är som Lukas mamma som insåg sina begränsningar som förälder och av kärlek till sitt barn valde att låta honom växa upp i en annan familj, i vår familj, i trygghet, men de allra flesta vi möter är tyvärr motsatsen. Många blir väldigt arga och hotfulla, vilket gör att man som socialsekreterare kanske inte vågar säga emot dem. Andra föräldrar är väldigt trevliga den korta stund vi ses, och döljer sitt missbruk och sin psykisk ohälsa väldigt väl. Jag har träffat på alla sorters föräldrar till de barn som vi haft här. Som socialsekreterare måste du ha en enorm människokännedom och kunna skilja på vad som är äkta respektive ett spel för gallerierna, säger Maria.

Fast även om Maria på många punkter är starkt kritisk till socialtjänstens arbete så anser hon att problemen börjar långt tidigare än så. Att socialsekreterarna är formade av utbildningen de gått.
- Socionomprogrammet är en tre och ett halvt år lång utbildning där merparten av det du läser handlar om paragrafer och regler. Hallå, här är människor som senare i sitt arbete kanske ska ta livsavgörande beslut, och ändå läser de knappt något om anknytning. Det är helt vansinnigt! Jag hoppas innerligt att det blir en ombearbetning av utbildningen med mer inriktade studier på olika områden, exempelvis barn, förvaltning, äldreomsorg etcetera. Nu täcker man liksom in allt.

September 2020
Inga små tultande barnfötter mot golvet mer. Ingen liten flicka som kryper upp i famnen och säger ’mamma’. Lagom till att syrenerna slog ut kom beskedet att Vera skulle flytta ifrån Anders och Maria och syskonen, från gården där hon bott sedan hon var bebis. Och bara ett par veckor senare kom Veras släkting och hämtade henne.
­– Alltså, det går inte att förklara hur det är att få en sådant här besked. Att ditt barn, som du älskar villkorslöst, ska tas ifrån dig. Dagarna innan Vera lämnade oss fokuserade jag bara på det praktiska, på packningen. Jag stängde av mina känslor, och gör det fortfarande till viss del. Annars blir det outhärdligt. Jag tänker mig in i hennes situation, jag vet ju inte hur mycket hon funderar och förstår. Tack och lov är hon ju än så länge ganska liten, säger Maria.

Hon tystnar. Det har gått drygt tre månader sedan Veras släkting kom och hämtade henne. För Maria är det fortfarande svårt att greppa att Vera aldrig mer kommer tillbaka till dem.
- Det gör så sjukt ont att veta att jag troligtvis inte kommer få se henne igen, i alla fall inte på väldigt länge. Men jag hoppas ändå att hon fick en grundtrygghet här hos oss, som hon bär med sig resten av livet, även om hon inte kommer att minnas oss, säger Maria och rösten stockar sig.

Maria skulle gärna vilja åka och hälsa på Vera, eller åtminstone se henne via Facetime på datorn. Men socialtjänsten vill inte att Maria och familjen har någon fortsatt kontakt med Vera.
– Det är ofta så när barn flyttar från familjehem, att kontakten ska brytas helt. För barnets bästa sägs det, vilket är helt galet. Vi har varit Veras anknytningspersoner sedan hon var bebis, och så ska vi plötsligt bara suddas ut ur hennes liv. Men med de biologiska föräldrarna är det dock ofta tvärtom, där ska kontakten upprätthållas till varje pris. Jag har åkt till sådana umgängen med barn som skrikit, gråtit, kräkts i bilen av oro och rädsla för att träffa sina biologiska föräldrar. Men där är socialtjänsten stenhårda, umgängena ska bli av oavsett om barnet vill eller inte, säger Maria och hennes röst är nu stadig
– Det här är viktigt att få folk får kännedom om, hur det egentligen går till. Hur barn behandlas, fortsätter hon.

Veras omplacering har präglat hela familjen. Saknaden efter Vera är stor bland syskonen. Femårige Ali har svårt att förstå varför hans älskade lillasyster inte finns hos dem längre.

– Han har redan sitt eget bagage att kämpa med, och så utsätts han för en sådan här separation. Det är oerhört tufft att se honom ledsen, att se hur det här påverkar alla våra barn. Jag har till och med funderat på om det är värt det, att fortsätta som familjehem. Men så pratade jag med min ena dotter och hon sa ’det är klart att vi ska fortsätta mamma, vi hjälper ju barn som har det svårt’. Och det gav mig ny styrka. För strulet med biologiska föräldrar och socialtjänstens inkompetens, allt sådant bleknar när du ser ett barn plötsligt ta ett steg framåt i utvecklingen. Det må vara ett myrsteg, men glädjen jag känner då överträffar allt, säger Maria.
– Och jag hoppas att vi ger dessa barn så pass mycket trygghet, omtanke och kärlek att det kan vara en styrka i deras liv, även om de bara är hos oss några månader och sedan bollas vidare. Att de behåller minnet och känslan av att någon gång fanns det en vuxen som höll mig i handen, som lät mig somna i en trygg famn och som talade om för mig att jag var älskad. Vetskapen om att vi kan göra tillvaron bättre för ett barn, göra skillnad, den får oss att fortsätta.

En barnröst avbryter oss. En pojke kommer in i rummet. Han är nyligen placerad hos Maria och Anders. Vad framtiden väntar honom och hans syskon är i skrivande stund oklart. Hans öde, likt många andra barns öden, ligger just nu i socialtjänstens händer. Det enda Maria och Anders kan göra är att ge honom villkorslös kärlek och trygghet. Och hoppas på det bästa.

TEXT: Sara Palmkvist

Av säkerhetsskäl är alla namn i texten fingerade.