BERÄTTELSEN OM ESMERALDA

Det var en gång en liten flicka med guldlockigt långt hår och stora blå ögon. Flickan levde tillsammans med sin mamma och pappa och sina tre storasystrar. Det var en glad liten flicka som älskade att dansa, skratta och att springa ut i trädgården på mornarna och gosa med familjens kaniner.


Det fanns dock vuxna som menade att flickans mamma och pappa inte var hennes riktiga föräldrar, för hon hade ju inte legat i magen på sin mamma. Dessa vuxna hade glömt bort att föräldraskap inte handlar om vems mage du har legat i, utan i vems hjärta du bor och växer i.

Dessa vuxna hade glömt bort att föräldraskap inte handlar om biologi och blodsband, utan om vem som bär dig när du har ramlat, tröstar dig när du är ledsen och vyssjande stryker dig över håret när du har svårt att somna.

Dessa vuxna hade glömt bort att de själva en gång varit barn och att det alla barn behöver och vill ha är kärlek och trygghet. Och att inget annat spelar någon roll.

Det var väldigt synd att dessa vuxna hade så dåligt minne. För annars hade de nog inte tvingat den lilla flickan från sin familj, som älskade henne villkorslöst. Inte tvingat henne från huset där hon vuxit upp och var trygg. För så gör man inte om kommer ihåg hur det känns att vara barn, hur det känns att vara liten i en stor värld med vuxna som tar alla beslut ovanför ens huvud utan att ens fråga: ”Vad känner du och vad vill du?”.

Dessa vuxna trodde kanske inte att den lilla flickan hörde, att hon såg, att hon förstod. Kanske likställde de henne vid en möbel som kan flyttas lite som det passar de vuxna, och där det inte gör något om möbeln blir lite kantstött och åtgången, för sådant klarar möbler. Det är returrätt och ångerrätt och bytesrätt på möbler. Och man kan laga en möbel om den går sönder. Och till slut när ingen vill ha möbeln så ställs den bortglömd undan i ett förråd eller kastas på soptippen. Och så är det inget mer med det.

Men den lilla flickan med blå ögon och guldlockigt hår, hon var ingen möbel. Hon var en människa, likt du och jag. Med tankar och känslor, som ingen vuxen lyssnade på där och då, när de beslutade att hon skulle flytta från sin familj. Och inte efteråt heller. Ingen av de vuxna frågade den lilla flickan hur hon mådde. Trots att det fanns röster som viskade till dessa vuxna att flickan inte mådde bra. Och den lilla flickan var tyst, kanske för att hon visste att ingen ändå skulle lyssna på henne. Kanske för att den som blir behandlad som en möbel också ser sig som en möbel. Du finns bara där, men du hörs inte och du syns inte. Du passar bara in. För så gör en möbel.

Och vad hände då med den lilla flickan?

Ja, tyvärr slutar det inte lyckligt. För detta är ingen saga.

Den lilla flickan blev kantstött och åtgången. Hon blev mer och mer trasig. Hon gick sönder. Och till slut gick det inte att laga henne.

Och de vuxna blev förskräckta och ropade ”Nej, stopp. Förlåt oss. Vi ska lyssna nu.” Men det var försent. Den lilla flickans röst hade tystnat. Det Lilla hjärtat hade slutat att slå. Och ingen ursäkt kunde längre rädda henne.

Men…

Det Lilla hjärtat som slutat att slå, visade sig slå vidare i andra hjärtan. I hundratusentals hjärtan. Och även om ingen av oss kan göra den lilla flickan hel igen, så kan vi var och en och tillsammans kämpa för att inget annat barn ska behöva gå sönder såsom hon gjorde.

Det är vi vuxna skyldiga den lilla flickan. Hon som hette Esmeralda och inte fick fylla fyra år.

Text och röst: Sara Palmkvist
Musik: Sara Karlsson
Video: Anna Troedsson
Den lilla flickan i filmen är inte Esmeralda.