Olof Wretling och Otto.jpg

SONEN OTTO FICK DIABETES
– NU VILL OLOF WRETLING RITA OM DIABETESKARTAN

Sonen Otto fick diabetes – nu vill Olof Wretling rita om diabeteskartan
Komikern Olof Wretlings son Otto var nio år när han fick typ 1-diabetes. För Sticket berättar Olof om sjukdomstvivlet, festisnätterna och forskningsprojektet Otto är med i. För genom att sprida kunskap om diabetes hoppas Olof på mer pengar till forskningen – med
målet att sjukdomen ska gå att bota när Otto tar studenten.


Text: Sara Palmkvist
Bilder: Privata

För ett år sedan kunde Olof Wretling inte så mycket om diabetes, men så fick hans son Otto typ 1-diabetes och numera är Olof lite av en expert på ämnet. Han har ägnat timmar (läs dagar) åt att googla och läsa allt han kommer över om sjukdomen.
– För mig är det viktigt att förstå vad Otto går igenom. Det är en trygghet att vara påläst, inte minst för att kunna hjälpa honom på bästa sätt. Jag tänker att de flesta människor agerar så när en närstående blir allvarligt sjuk, för det gör att man står lite stadigare när allt kring sjukdomen är så svajigt, säger Olof.

Det var i mitten av december förra året som Otto fick sin diabetesdiagnos. Olof befann sig på Södra teatern i Stockholm och skulle precis gå upp på scenen när han fick telefonsamtalet från sin fru och tillika Ottos mamma Sofia. Hon och Otto befann sig på Centralsjukhuset i Karlstad. Otto hade tagit ett blodprov som visade ett alldeles för högt blodsockervärde. Nu skulle han skrivas in på diabetesmottagningen.
– Det kom som en chock, även om jag någonstans omedvetet kanske hade misstänkt att det var precis så här. Otto hade druckit väldigt mycket vatten under några veckors tid. Vi tolkade det först som att han ville vara lite cool, du vet gå runt och med en flaska och klunka vatten titt som tätt. Men så började han vakna törstig även på nätterna och sprang på toaletten, och då kände vi att vi behövde kolla upp det. Vi tänkte att han kanske hade fått en urinvägsinfektion, berättar Olof.


Trots det chockartade beskedet lyckades Olof genomföra sin föreställning på Södra teatern. I bilen hem till Karlstad samma kväll var tankarna många. Och oron stor över hur Otto mådde och hur de som familj skulle hantera sjukdomen. Dessutom var Olof, trots läkarnas besked, inte helt övertygad om att Otto hade diabetes. Och det tvivlet skulle hänga kvar i flera dagar.
– Otto mådde ju utåt sett så bra. Han hade inte utvecklat några ketoner (syror som bildas om cellerna förbränner mycket fett, reds anm) och var inte illamående eller ens särskilt trött. Så det tog faktiskt fyra–fem dagar innan jag förstod eller kanske snarare gick med på
att Otto faktiskt var sjuk. Jag kan så här i efterhand se vissa tecken, som att han under hösten inte gick upp i vikt som han borde, men det är ju sådant man sällan tänker på där och då, eller i alla fall inte kopplar till en allvarlig sjukdom, säger Olof.

Efter en vecka inlagda på diabetesmottagningen där familjen fick stöttning och kunskap om sjukdomen – av ett barndiabetesteam som Olof beskriver som fantastiska – fick de komma hem. Det var nervöst såklart, säger Olof, men samtidigt var han och Sofia fast beslutna om att ge Otto bästa möjliga start med sjukdomen.
– Vi såg hur lugn Otto var, och fortfarande är, kring sin sjukdom och vi kände båda att kan han vara sådär chill, då ska vi också försöka vara det. Otto har två kompisar som har diabetes så för honom är det inget konstigt eller läskigt. Det kan snarare tvärtom säkert kännas lite coolt, lite märkvärdigt. Men det är klart att det är tufft för honom ibland, som när han har vad vi kallar ”festisnätter” och han blir så låg att han måste väckas och dricka Festis för att få upp blodsockret. Det är inga roliga nätter, för någon av oss, berättar Olof.


Otto har en insulinpump, men eftersom han fortfarande har mycket egen insulinproduktion kvar så är pumpen inställd på manuellt läge. Det innebär att insulintillförseln är förprogrammerad, vilket enligt Olof ofta stämmer, men med en tioåring som gillar att spela fotboll och kanske inte alltid kommer ihåg att äta sitt mellanmål kan det också bli att blodsockret åker bergochdalbana ibland.
– Eftersom Otto är så ung måste vi som föräldrar vara oerhört aktiva i all planering och hantering av pumpen. För även om Otto är delaktig i det vi gör och förstår hur pumpen fungerar, så går det ju inte att låta honom ta det ansvaret. Barn lever ju som vi alla vet väldigt mycket i nuet. Tack och lov funkar det jättebra i skolan, med lite handpåläggning från personalen och oss föräldrar ska tilläggas. Men det gäller ju att alltid ligga steget före. Som att se till att Otto alltid har äppelklyftor med sig ifall han skulle bli låg, eller att han äter något litet innan han går ut och hoppar studsmatta eller spelar fotboll. Och detta är ju något han måste lära sig själv, som måste bli lika självklart för honom som att knyta skorna innan han går ut, det ska sitta i ryggmärgen, säger Olof.


Olof är i sitt yrke ofta på resande fot och så även den här junidagen när vår intervju äger rum. Därför sker samtalet över telefon. Olof sitter i bilen på väg från Karlstad ner till Malmö för att medverka i ett teveprogram. Sedan hem igen för att ett par veckor senare återigen bege sig söderut och spela in barnprogrammet Sommarlov. Och så regisserar han för nionde året i rad bygdespelet Värmlänningarna på Ransäters hembygdsgård. I höst bli det Sverigeturné med föreställningen Kaffet, som han beskriver som en berättarstandup om en tågresa han gjorde mellan Umeå och Stockholm, där han i sin kupé fick sällskap av författarna Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist, alltmedan han själv var ordinerad talförbud från läkaren.
– Jag älskar att åka runt i Sverige och stå på scen och träffa publiken. Det är ju därför jag valt det här yrket. Samtidigt har jag numera ett barn med diabetes så det finns ju en oro att lämna honom så pass länge och dåligt samvete över att Sofia ska behöva ta nätterna själv. Men tack och lov för mobiler. Jag kan avlasta henne genom att vara standby på appen som är kopplad till sensorn och så har vi ju båda daglig sms-kontakt med Ottos lärare, säger Olof.

Sedan i våras är Otto med i ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet där man testar att ge barn stamceller med förhoppningen att bibehålla deras egenproduktion av insulin. Detta skulle ge kunna förutsättningar för en enklare diabetes med minskad risk för långsiktiga komplikationer.
Olof är tacksam för de framsteg som sker inom forskningen samtidigt som han anser att vi kan och måste göra mer. Och han säger med bestämdhet att han vill vara med och rita om diabeteskartan.
– Vi kan alla göra något, och min del i det hela som offentlig person är att sprida så mycket kunskap jag kan om sjukdomen. Svensk diabetesforskning är i världsklass, men det behövs såklart alltid mer resurser, mer pengar, och för det för behövs det att fler får kännedom om
sjukdomen. För typ 1-diabetes kan drabba vem som helst, när som helst. Förra året drabbade sjukdomen vår familj.

– Mitt mål är att när Otto tar studenten ska diabetes gå att bota. Det kan tyckas vara ett högt mål, men samtidigt inte ouppnåeligt, säger Olof och det finns inget tvivel i hans röst.


Olof Wretling
Ålder:
47 år
Bor: Karlstad
Familj: Hustrun Sofia och barnen Doris, 17, Mary, 14 och Otto, 10
Yrke: Komiker och dramatiker. Aktuell med Sverigeturnén Kaffet med premiär 30
september.



Fler intervjuer om diabetes

 
Melinda_Esmeralda.jpeg

"DETTA ÄR ESMERALDAS HISTORIA OCH VAD SOM HÄNDER NÄR VUXNA INTE SER TILL BARNS BÄSTA"

Melinda Jacobs är aktuell med boken Hon hette Esmeralda. En bok skriven av kärlek till den flicka som kallades Lilla hjärtat, men även av ilska över att ett litet barn kunde fara så illa, med myndigheternas insyn.

”Jag vill berätta Esmeraldas historia, hennes liv ska bli ihågkommet. Och samtidigt vill jag visa hur utsatta barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker”, säger Melinda Jacobs.

Jag minns när jag läste om Esmeralda första gången, ett par månader efter hennes död, i intervjun med Melinda i Dagens Nyheter. Jag minns hur starkt det berörde mig och fortfarande berör mig, inte minst med egna barn i samma ålder. Och jag insåg snabbt att jag inte var ensam om att känna så. Esmeralda, eller Lilla hjärtat som hon också kallades – ett smeknamn som socialsekreterarna gav henne redan som nyfödd – har berört ett helt land. Vi har alla sett bilden på den leende Esmeralda med hatt på huvudet som skrattar mot kameran. En bild som enligt Melinda är så mycket Esmeralda att hon valde att ha den på omslaget till sin nya bok ”Hon hette Esmeralda”, som hon skrivit tillsammans med journalisten Minna Tunberger. I boken får vi lära känna Esmeralda och ta del av kärleken mellan henne och Melinda.

För oss som inte kände Esmeralda, berätta vem var hon?
– Esmeralda kom till oss när hon var sju veckor och hon var från första stund en självklar del i vår familj, ett väldigt älskat barn och en väldigt älskad lillasyster. Hon var en pigg, glad och frisk flicka som tyckte om att dansa och sjunga. Hon älskade att leka med sina äldre syskon men tyckte även om att sitta och leka på egen hand, hon pysslade med lera och skapade små världar med sina Sylvanien-figurer (små leksaksdjur, reds anm). När Esmeralda kom till oss hade hon omhändertagits av socialtjänsten redan på BB och sedan bott i ett jourhem. Jag är övertygad om att separationer sätter spår i en människa, från väldig tidig ålder. Esmeralda hade en stark integritet, det tog ett tag innan hon släppte nya personer inpå sig. Men hon knöt fort an till mig. Vi fick ett oerhört starkt band mellan oss och kom väldigt nära. För mig var hon min dotter, och i hennes ögon var jag mamma, säger Melinda.


Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Melinda fick det fruktansvärda beskedet. Treåriga Esmeralda hade hittats död hemma hos sina biologiska föräldrar. För Melinda var det som att förlora Esmeralda en andra gång. Första gången var tio månader tidigare, då Esmeralda flyttades till sina biologiska föräldrar efter en vårdnadsdom i Förvaltningsdomstolen. Under dessa månader höll dock Melinda och familjen hoppet uppe om att Esmeralda en dag skulle återvända till dem. Men den här januaridagen 2020, förändrades allt. Esmeralda hittades inlindad i plast och filtar under en säng. Hon hade flertalet fysiska skador, olika droger i kroppen och var undernärd. För Melinda, hennes tre biologiska döttrar och Esmeraldas familjehemspappa Lasse var sorgen bottenlös. I Melinda växte även ilskan över att detta hade kunnat ske, och hatet gentemot dem som lät det ske.
– Jag var väldigt arg i början. Och hatisk. Såklart. Men samtidigt insåg jag att det inte gjorde någon nytta, för Esmeralda skulle inte bli levande igen och den enda som mådde dåligt var jag själv. Så jag bestämde mig för att försöka omvandla min vrede till en kraft för att hjälpa utsatta barn, och ur det kom bland annat en vilja att skriva boken om Esmeralda.

Men arbetet med boken var många gånger så tungt och känslosamt att Melinda inte trodde att hon skulle orka göra klart den.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Det är väldigt mycket känslor i boken. Så mycket smärta och sorg. Jag kände flera gånger att, nej jag klarar inte det här. Men samtidigt så var det oerhört viktigt för mig att boken skrevs. För Esmeraldas historia måste berättas. Hon får inte glömmas bort. Hennes liv ska bli ihågkommet. Och boken är även mitt sätt att berätta vad som hände henne, hur hon rycktes upp och bort från oss, den enda familj hon kände till. Hur utsatta många barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker. Jag vill berätta hur systemet och myndigheter fungerar och i det här fallet många gånger inte fungerade, säger Melinda.


När en gråtande Esmeralda blev hämtad den där dagen, några veckor före hennes treårsdag, så lovade Melinda henne att de snart skulle träffas igen. För så var det bestämt. Men så blev det inte. De biologiska föräldrarna ville inte. Och så är det ofta när man som familjehem skiljs från ett barn. Kontakten bryts, antingen för att vårdnadshavarna vill det eller för att socialtjänsten anser att det är bäst. Något som Melinda anser måste förändras.
­– Vi måste höja familjehemmens status och rättigheter, och framförallt barns status och rättigheter. Det borde vara självklart att barnet ska få ha kvar sina anknytningspersoner. De är ju en enorm trygghet för barnet och även en säkerhet på så sätt att man märker om barnet förändras, mår dåligt och om allt inte står rätt till. Tyvärr finns ingen förbättring kring detta i de nya lagförslagen, och det är väldigt synd. Främst för de drabbade barnen såklart, men även för jag tror att det avskräcker många från att bli familjehem, säger Melinda.

Den sista månaden i Esmeraldas liv fick du samtal från en person med insyn i familjen, om att Esmeralda for väldigt illa. Du kontaktade socialtjänsten, men de startade ingen utredning. Du säger i boken att du ”vill belysa ett systemfel som jag tror att gemene man inte har varit medveten om”. Kan du förklara vad du menar?
- Ja du, det finns mycket som är fel och galet här. Först och främst lagarna, hur de är utformade. Som när Förvaltningsdomstolen tog beslut att Esmeralda skulle flyttas från oss, då utgick de i bedömningen från att man inte behöver ta hänsyn till barnets anknytning. För så står det i lagtexten. För mig är det ofattbart, att vi kan ha lagar som ska värna om barnets bästa men ändå inte är skriva utifrån barnets bästa. Sedan är det ju såklart socialtjänstens agerande. Varför agerade de inte mer kraftfullt när de fick in orosanmälningar? Varför skickade de ut socialsekreterare som aldrig hade träffat Esmeralda tidigare, som inte visste något om hur hon brukade bete sig och se ut? Hade hennes vanliga handläggare åkt dit så hade de förmodligen sett att Esmeralda inte mådde bra och därmed agerat annorlunda. Men istället var det för Esmeralda helt okända personer som kom, som inte pratade med henne och hembesöket varade en kvart. Femton minuter var socialtjänsten där, och sedan lade de ner anmälan. Det gör mig så arg och ledsen.

Melinda, som har varit nära involverad i arbetet med de lagförslag som tagits fram för att stärka barnets bästa, poängterar dock att det finns många förbättringar. Som stärker barns rättigheter. Fast tillägger i nästa mening att det finns mycket mer att göra.
– I den bästa av världar så hade man gjort om socialtjänstlagen från grunden, men låt oss se detta som en bra början, säger hon.

I skrivande stund ligger Hon hette Esmeralda på bokhandlarnas topplistor. Intresset för boken är enormt, både hos allmänheten och i media. För Melinda, som vill nå ut till så många som möjligt med Esmeraldas historia, är det glädjande, fast det är en glädje med en ledsam underton. Utdrag ur boken: Är det inte ironiskt? Här sitter jag med detta ljuvliga barn i minnet och hennes öde har blivit en riksangelägenhet. Nu vill alla helt plötsligt lyssna. När hon är död ringer min telefon i ett och pressen vill prata med mig. Men när hon fortfarande levde och for illa var det ingen som brydde sig. Det är så här människor är, tänker jag, och jag kan inte göra någonting åt det.
– Vårdnadstvister, utsatta barn och barns rättigheter överlag, det är ämnen som media sällan lyfter. Men när det handlar om ett dött barn, som dessutom dog på ett brutalt sätt, ja då är det plötsligt intressant. I början gjorde det mig ledsen och det känns fortfarande som ett hån mot Esmeralda, men samtidigt är jag tacksam och glad över att Esmeralda får den upprättelse hon förtjänar. Att hennes historia berättas. Att hon har blivit en ögonöppnare för många, att så här får det inte gå till. Det sätter press på politikerna, vilket behövs, säger Melinda.

Nu är boken ute. Vad hoppas du att man ska känna efter att man läst boken, vad är din förhoppning att boken ska bidra med och till?
– Min största önskan med boken är att den skapar förändring, på många olika sätt. Jag hoppas att boken håller debatten om barns rättigheter vid liv. Och jag hoppas att boken gör att fler får upp ögonen för att bli familjehem. För det är fantastiskt. Men jag vet att många tvekar just eftersom familjehem har så få rättigheter, att barnen plötsligt kan tas från dem. Och det skrämmer mig också, men samtidigt känner jag att varje dag som jag kan göra skillnad i en människas liv är viktig. Kan jag ge ett barn kärlek och trygghet i ett halvår, som det sedan tar med sig vidare i livet, ja då har jag gjort stor skillnad för det barnet. Det finns ett enormt behov av jour- och familjehem, och vi vuxna kan inte låta vår egen rädsla styra, för vem ska då ta hand om dessa utsatta barn?
 
Fem kronor för varje sålt exemplar av Hon hette Esmeralda går till Lilla hjärtat vänförening, som du startade efter Esmeraldas död.
Kan du berätta om föreningen?

– Lilla hjärtat vänförening har två huvudspår, dels att bistå familjehem med juridisk hjälp och dels Önskelådan, dit placerade barn och deras familjehem får skicka önskningar som vi försöker uppfylla. Vi har bland annat haft barn med familjer som varit på Kolmården och på Spa. För mig var det rätt självklart att starta den här föreningen för att kunna ge familjehem det stöd och den hjälp som vi hade behövt när Esmeralda tvingades ifrån oss. Jag hade ingen att vända mig till då och kände mig helt maktlös. Min förhoppning är att föreningen ska växa och kunna hjälpa så många familjehem som möjligt.


Melinda är idag fembarnsmamma. Förutom de tre biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla har hon även Erik, 2 år, och Vincent, sju månader, som är familjehemsplacerade hos henne. Det är fullt upp, minst sagt. Och på detta en bok som ska marknadsföras och familjehem som ska hjälpas genom föreningen.
Under vårt samtal är Erik hemma förkyld från förskolan och minstingen Vincent vill ömsom klättra ömsom mysa i mamma Melindas famn. På väggarna runtomkring dem finns bilder på Esmeralda. Där skrattandes med en hatt på huvudet. Bilder med systrarna. Med Melinda. De håller om varandra och tittar in i kameran.
– Sorgen och saknaden efter Esmeralda finns med mig hela tiden, som en skugga. Och jag har accepterat att det är så. Att sorg och saknad alltid kommer att finnas där, som en del av mig. Det gör ont, och det måste få göra ont. Jag vet att mitt liv förändrades den dagen jag fick höra att hon var död, och att det aldrig blir som innan. Men det som förändrats med tiden är att det inte enbart är smärta och sorg längre, jag kan ha bra och ljusa dagar nu. Och Esmeralda finns hos mig då också, säger Melinda.



Melinda Jacobs
Ålder: 37 år
Bor: Vadstena
Familj: Biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla. Familjehemplacerade Erik, 2 år och Vincent, sju månader. Och Esmeralda i hjärtat för alltid.

Gör: Är familjehem på heltid. Var 18 år när hon tog kontakt med socialtjänsten för att bli kontaktperson. Har varit kontakt-, jour- och familjehem till 19 barn och ungdomar. Tillsammans med journalisten Minna Tunberger har hon skrivit boken Hon hette Esmeralda (2021). Grundare av Lilla hjärtat vänförening.

TEXT: Sara Palmkvist

FOTO: Privat

Fler intervjuer om barns rättigheter nedan.

 
Melinda_Esmeralda.jpeg

"DETTA ÄR ESMERALDAS HISTORIA OCH VAD SOM HÄNDER NÄR VUXNA INTE SER TILL BARNS BÄSTA"

Melinda Jacobs är aktuell med boken Hon hette Esmeralda. En bok skriven av kärlek till den flicka som kallades Lilla hjärtat, men även av ilska över att ett litet barn kunde fara så illa, med myndigheternas insyn.

”Jag vill berätta Esmeraldas historia, hennes liv ska bli ihågkommet. Och samtidigt vill jag visa hur utsatta barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker”, säger Melinda Jacobs.

Jag minns när jag läste om Esmeralda första gången, ett par månader efter hennes död, i intervjun med Melinda i Dagens Nyheter. Jag minns hur starkt det berörde mig och fortfarande berör mig, inte minst med egna barn i samma ålder. Och jag insåg snabbt att jag inte var ensam om att känna så. Esmeralda, eller Lilla hjärtat som hon också kallades – ett smeknamn som socialsekreterarna gav henne redan som nyfödd – har berört ett helt land. Vi har alla sett bilden på den leende Esmeralda med hatt på huvudet som skrattar mot kameran. En bild som enligt Melinda är så mycket Esmeralda att hon valde att ha den på omslaget till sin nya bok ”Hon hette Esmeralda”, som hon skrivit tillsammans med journalisten Minna Tunberger. I boken får vi lära känna Esmeralda och ta del av kärleken mellan henne och Melinda.

För oss som inte kände Esmeralda, berätta vem var hon?
– Esmeralda kom till oss när hon var sju veckor och hon var från första stund en självklar del i vår familj, ett väldigt älskat barn och en väldigt älskad lillasyster. Hon var en pigg, glad och frisk flicka som tyckte om att dansa och sjunga. Hon älskade att leka med sina äldre syskon men tyckte även om att sitta och leka på egen hand, hon pysslade med lera och skapade små världar med sina Sylvanien-figurer (små leksaksdjur, reds anm). När Esmeralda kom till oss hade hon omhändertagits av socialtjänsten redan på BB och sedan bott i ett jourhem. Jag är övertygad om att separationer sätter spår i en människa, från väldig tidig ålder. Esmeralda hade en stark integritet, det tog ett tag innan hon släppte nya personer inpå sig. Men hon knöt fort an till mig. Vi fick ett oerhört starkt band mellan oss och kom väldigt nära. För mig var hon min dotter, och i hennes ögon var jag mamma, säger Melinda.


Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Melinda fick det fruktansvärda beskedet. Treåriga Esmeralda hade hittats död hemma hos sina biologiska föräldrar. För Melinda var det som att förlora Esmeralda en andra gång. Första gången var tio månader tidigare, då Esmeralda flyttades till sina biologiska föräldrar efter en vårdnadsdom i Förvaltningsdomstolen. Under dessa månader höll dock Melinda och familjen hoppet uppe om att Esmeralda en dag skulle återvända till dem. Men den här januaridagen 2020, förändrades allt. Esmeralda hittades inlindad i plast och filtar under en säng. Hon hade flertalet fysiska skador, olika droger i kroppen och var undernärd. För Melinda, hennes tre biologiska döttrar och Esmeraldas familjehemspappa Lasse var sorgen bottenlös. I Melinda växte även ilskan över att detta hade kunnat ske, och hatet gentemot dem som lät det ske.
– Jag var väldigt arg i början. Och hatisk. Såklart. Men samtidigt insåg jag att det inte gjorde någon nytta, för Esmeralda skulle inte bli levande igen och den enda som mådde dåligt var jag själv. Så jag bestämde mig för att försöka omvandla min vrede till en kraft för att hjälpa utsatta barn, och ur det kom bland annat en vilja att skriva boken om Esmeralda.

Men arbetet med boken var många gånger så tungt och känslosamt att Melinda inte trodde att hon skulle orka göra klart den.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Det är väldigt mycket känslor i boken. Så mycket smärta och sorg. Jag kände flera gånger att, nej jag klarar inte det här. Men samtidigt så var det oerhört viktigt för mig att boken skrevs. För Esmeraldas historia måste berättas. Hon får inte glömmas bort. Hennes liv ska bli ihågkommet. Och boken är även mitt sätt att berätta vad som hände henne, hur hon rycktes upp och bort från oss, den enda familj hon kände till. Hur utsatta många barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker. Jag vill berätta hur systemet och myndigheter fungerar och i det här fallet många gånger inte fungerade, säger Melinda.


När en gråtande Esmeralda blev hämtad den där dagen, några veckor före hennes treårsdag, så lovade Melinda henne att de snart skulle träffas igen. För så var det bestämt. Men så blev det inte. De biologiska föräldrarna ville inte. Och så är det ofta när man som familjehem skiljs från ett barn. Kontakten bryts, antingen för att vårdnadshavarna vill det eller för att socialtjänsten anser att det är bäst. Något som Melinda anser måste förändras.
­– Vi måste höja familjehemmens status och rättigheter, och framförallt barns status och rättigheter. Det borde vara självklart att barnet ska få ha kvar sina anknytningspersoner. De är ju en enorm trygghet för barnet och även en säkerhet på så sätt att man märker om barnet förändras, mår dåligt och om allt inte står rätt till. Tyvärr finns ingen förbättring kring detta i de nya lagförslagen, och det är väldigt synd. Främst för de drabbade barnen såklart, men även för jag tror att det avskräcker många från att bli familjehem, säger Melinda.

Den sista månaden i Esmeraldas liv fick du samtal från en person med insyn i familjen, om att Esmeralda for väldigt illa. Du kontaktade socialtjänsten, men de startade ingen utredning. Du säger i boken att du ”vill belysa ett systemfel som jag tror att gemene man inte har varit medveten om”. Kan du förklara vad du menar?
- Ja du, det finns mycket som är fel och galet här. Först och främst lagarna, hur de är utformade. Som när Förvaltningsdomstolen tog beslut att Esmeralda skulle flyttas från oss, då utgick de i bedömningen från att man inte behöver ta hänsyn till barnets anknytning. För så står det i lagtexten. För mig är det ofattbart, att vi kan ha lagar som ska värna om barnets bästa men ändå inte är skriva utifrån barnets bästa. Sedan är det ju såklart socialtjänstens agerande. Varför agerade de inte mer kraftfullt när de fick in orosanmälningar? Varför skickade de ut socialsekreterare som aldrig hade träffat Esmeralda tidigare, som inte visste något om hur hon brukade bete sig och se ut? Hade hennes vanliga handläggare åkt dit så hade de förmodligen sett att Esmeralda inte mådde bra och därmed agerat annorlunda. Men istället var det för Esmeralda helt okända personer som kom, som inte pratade med henne och hembesöket varade en kvart. Femton minuter var socialtjänsten där, och sedan lade de ner anmälan. Det gör mig så arg och ledsen.

Melinda, som har varit nära involverad i arbetet med de lagförslag som tagits fram för att stärka barnets bästa, poängterar dock att det finns många förbättringar. Som stärker barns rättigheter. Fast tillägger i nästa mening att det finns mycket mer att göra.
– I den bästa av världar så hade man gjort om socialtjänstlagen från grunden, men låt oss se detta som en bra början, säger hon.

I skrivande stund ligger Hon hette Esmeralda på bokhandlarnas topplistor. Intresset för boken är enormt, både hos allmänheten och i media. För Melinda, som vill nå ut till så många som möjligt med Esmeraldas historia, är det glädjande, fast det är en glädje med en ledsam underton. Utdrag ur boken: Är det inte ironiskt? Här sitter jag med detta ljuvliga barn i minnet och hennes öde har blivit en riksangelägenhet. Nu vill alla helt plötsligt lyssna. När hon är död ringer min telefon i ett och pressen vill prata med mig. Men när hon fortfarande levde och for illa var det ingen som brydde sig. Det är så här människor är, tänker jag, och jag kan inte göra någonting åt det.
– Vårdnadstvister, utsatta barn och barns rättigheter överlag, det är ämnen som media sällan lyfter. Men när det handlar om ett dött barn, som dessutom dog på ett brutalt sätt, ja då är det plötsligt intressant. I början gjorde det mig ledsen och det känns fortfarande som ett hån mot Esmeralda, men samtidigt är jag tacksam och glad över att Esmeralda får den upprättelse hon förtjänar. Att hennes historia berättas. Att hon har blivit en ögonöppnare för många, att så här får det inte gå till. Det sätter press på politikerna, vilket behövs, säger Melinda.

Nu är boken ute. Vad hoppas du att man ska känna efter att man läst boken, vad är din förhoppning att boken ska bidra med och till?
– Min största önskan med boken är att den skapar förändring, på många olika sätt. Jag hoppas att boken håller debatten om barns rättigheter vid liv. Och jag hoppas att boken gör att fler får upp ögonen för att bli familjehem. För det är fantastiskt. Men jag vet att många tvekar just eftersom familjehem har så få rättigheter, att barnen plötsligt kan tas från dem. Och det skrämmer mig också, men samtidigt känner jag att varje dag som jag kan göra skillnad i en människas liv är viktig. Kan jag ge ett barn kärlek och trygghet i ett halvår, som det sedan tar med sig vidare i livet, ja då har jag gjort stor skillnad för det barnet. Det finns ett enormt behov av jour- och familjehem, och vi vuxna kan inte låta vår egen rädsla styra, för vem ska då ta hand om dessa utsatta barn?
 
Fem kronor för varje sålt exemplar av Hon hette Esmeralda går till Lilla hjärtat vänförening, som du startade efter Esmeraldas död.
Kan du berätta om föreningen?

– Lilla hjärtat vänförening har två huvudspår, dels att bistå familjehem med juridisk hjälp och dels Önskelådan, dit placerade barn och deras familjehem får skicka önskningar som vi försöker uppfylla. Vi har bland annat haft barn med familjer som varit på Kolmården och på Spa. För mig var det rätt självklart att starta den här föreningen för att kunna ge familjehem det stöd och den hjälp som vi hade behövt när Esmeralda tvingades ifrån oss. Jag hade ingen att vända mig till då och kände mig helt maktlös. Min förhoppning är att föreningen ska växa och kunna hjälpa så många familjehem som möjligt.


Melinda är idag fembarnsmamma. Förutom de tre biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla har hon även Erik, 2 år, och Vincent, sju månader, som är familjehemsplacerade hos henne. Det är fullt upp, minst sagt. Och på detta en bok som ska marknadsföras och familjehem som ska hjälpas genom föreningen.
Under vårt samtal är Erik hemma förkyld från förskolan och minstingen Vincent vill ömsom klättra ömsom mysa i mamma Melindas famn. På väggarna runtomkring dem finns bilder på Esmeralda. Där skrattandes med en hatt på huvudet. Bilder med systrarna. Med Melinda. De håller om varandra och tittar in i kameran.
– Sorgen och saknaden efter Esmeralda finns med mig hela tiden, som en skugga. Och jag har accepterat att det är så. Att sorg och saknad alltid kommer att finnas där, som en del av mig. Det gör ont, och det måste få göra ont. Jag vet att mitt liv förändrades den dagen jag fick höra att hon var död, och att det aldrig blir som innan. Men det som förändrats med tiden är att det inte enbart är smärta och sorg längre, jag kan ha bra och ljusa dagar nu. Och Esmeralda finns hos mig då också, säger Melinda.



Melinda Jacobs
Ålder: 37 år
Bor: Vadstena
Familj: Biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla. Familjehemplacerade Erik, 2 år och Vincent, sju månader. Och Esmeralda i hjärtat för alltid.

Gör: Är familjehem på heltid. Var 18 år när hon tog kontakt med socialtjänsten för att bli kontaktperson. Har varit kontakt-, jour- och familjehem till 19 barn och ungdomar. Tillsammans med journalisten Minna Tunberger har hon skrivit boken Hon hette Esmeralda (2021). Grundare av Lilla hjärtat vänförening.

TEXT: Sara Palmkvist

FOTO: Privat

Fler intervjuer om barns rättigheter nedan.

 
Melinda_Esmeralda.jpeg

"DETTA ÄR ESMERALDAS HISTORIA OCH VAD SOM HÄNDER NÄR VUXNA INTE SER TILL BARNS BÄSTA"

Melinda Jacobs är aktuell med boken Hon hette Esmeralda. En bok skriven av kärlek till den flicka som kallades Lilla hjärtat, men även av ilska över att ett litet barn kunde fara så illa, med myndigheternas insyn.

”Jag vill berätta Esmeraldas historia, hennes liv ska bli ihågkommet. Och samtidigt vill jag visa hur utsatta barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker”, säger Melinda Jacobs.

Jag minns när jag läste om Esmeralda första gången, ett par månader efter hennes död, i intervjun med Melinda i Dagens Nyheter. Jag minns hur starkt det berörde mig och fortfarande berör mig, inte minst med egna barn i samma ålder. Och jag insåg snabbt att jag inte var ensam om att känna så. Esmeralda, eller Lilla hjärtat som hon också kallades – ett smeknamn som socialsekreterarna gav henne redan som nyfödd – har berört ett helt land. Vi har alla sett bilden på den leende Esmeralda med hatt på huvudet som skrattar mot kameran. En bild som enligt Melinda är så mycket Esmeralda att hon valde att ha den på omslaget till sin nya bok ”Hon hette Esmeralda”, som hon skrivit tillsammans med journalisten Minna Tunberger. I boken får vi lära känna Esmeralda och ta del av kärleken mellan henne och Melinda.

För oss som inte kände Esmeralda, berätta vem var hon?
– Esmeralda kom till oss när hon var sju veckor och hon var från första stund en självklar del i vår familj, ett väldigt älskat barn och en väldigt älskad lillasyster. Hon var en pigg, glad och frisk flicka som tyckte om att dansa och sjunga. Hon älskade att leka med sina äldre syskon men tyckte även om att sitta och leka på egen hand, hon pysslade med lera och skapade små världar med sina Sylvanien-figurer (små leksaksdjur, reds anm). När Esmeralda kom till oss hade hon omhändertagits av socialtjänsten redan på BB och sedan bott i ett jourhem. Jag är övertygad om att separationer sätter spår i en människa, från väldig tidig ålder. Esmeralda hade en stark integritet, det tog ett tag innan hon släppte nya personer inpå sig. Men hon knöt fort an till mig. Vi fick ett oerhört starkt band mellan oss och kom väldigt nära. För mig var hon min dotter, och i hennes ögon var jag mamma, säger Melinda.


Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Melinda fick det fruktansvärda beskedet. Treåriga Esmeralda hade hittats död hemma hos sina biologiska föräldrar. För Melinda var det som att förlora Esmeralda en andra gång. Första gången var tio månader tidigare, då Esmeralda flyttades till sina biologiska föräldrar efter en vårdnadsdom i Förvaltningsdomstolen. Under dessa månader höll dock Melinda och familjen hoppet uppe om att Esmeralda en dag skulle återvända till dem. Men den här januaridagen 2020, förändrades allt. Esmeralda hittades inlindad i plast och filtar under en säng. Hon hade flertalet fysiska skador, olika droger i kroppen och var undernärd. För Melinda, hennes tre biologiska döttrar och Esmeraldas familjehemspappa Lasse var sorgen bottenlös. I Melinda växte även ilskan över att detta hade kunnat ske, och hatet gentemot dem som lät det ske.
– Jag var väldigt arg i början. Och hatisk. Såklart. Men samtidigt insåg jag att det inte gjorde någon nytta, för Esmeralda skulle inte bli levande igen och den enda som mådde dåligt var jag själv. Så jag bestämde mig för att försöka omvandla min vrede till en kraft för att hjälpa utsatta barn, och ur det kom bland annat en vilja att skriva boken om Esmeralda.

Men arbetet med boken var många gånger så tungt och känslosamt att Melinda inte trodde att hon skulle orka göra klart den.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Det är väldigt mycket känslor i boken. Så mycket smärta och sorg. Jag kände flera gånger att, nej jag klarar inte det här. Men samtidigt så var det oerhört viktigt för mig att boken skrevs. För Esmeraldas historia måste berättas. Hon får inte glömmas bort. Hennes liv ska bli ihågkommet. Och boken är även mitt sätt att berätta vad som hände henne, hur hon rycktes upp och bort från oss, den enda familj hon kände till. Hur utsatta många barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker. Jag vill berätta hur systemet och myndigheter fungerar och i det här fallet många gånger inte fungerade, säger Melinda.


När en gråtande Esmeralda blev hämtad den där dagen, några veckor före hennes treårsdag, så lovade Melinda henne att de snart skulle träffas igen. För så var det bestämt. Men så blev det inte. De biologiska föräldrarna ville inte. Och så är det ofta när man som familjehem skiljs från ett barn. Kontakten bryts, antingen för att vårdnadshavarna vill det eller för att socialtjänsten anser att det är bäst. Något som Melinda anser måste förändras.
­– Vi måste höja familjehemmens status och rättigheter, och framförallt barns status och rättigheter. Det borde vara självklart att barnet ska få ha kvar sina anknytningspersoner. De är ju en enorm trygghet för barnet och även en säkerhet på så sätt att man märker om barnet förändras, mår dåligt och om allt inte står rätt till. Tyvärr finns ingen förbättring kring detta i de nya lagförslagen, och det är väldigt synd. Främst för de drabbade barnen såklart, men även för jag tror att det avskräcker många från att bli familjehem, säger Melinda.

Den sista månaden i Esmeraldas liv fick du samtal från en person med insyn i familjen, om att Esmeralda for väldigt illa. Du kontaktade socialtjänsten, men de startade ingen utredning. Du säger i boken att du ”vill belysa ett systemfel som jag tror att gemene man inte har varit medveten om”. Kan du förklara vad du menar?
- Ja du, det finns mycket som är fel och galet här. Först och främst lagarna, hur de är utformade. Som när Förvaltningsdomstolen tog beslut att Esmeralda skulle flyttas från oss, då utgick de i bedömningen från att man inte behöver ta hänsyn till barnets anknytning. För så står det i lagtexten. För mig är det ofattbart, att vi kan ha lagar som ska värna om barnets bästa men ändå inte är skriva utifrån barnets bästa. Sedan är det ju såklart socialtjänstens agerande. Varför agerade de inte mer kraftfullt när de fick in orosanmälningar? Varför skickade de ut socialsekreterare som aldrig hade träffat Esmeralda tidigare, som inte visste något om hur hon brukade bete sig och se ut? Hade hennes vanliga handläggare åkt dit så hade de förmodligen sett att Esmeralda inte mådde bra och därmed agerat annorlunda. Men istället var det för Esmeralda helt okända personer som kom, som inte pratade med henne och hembesöket varade en kvart. Femton minuter var socialtjänsten där, och sedan lade de ner anmälan. Det gör mig så arg och ledsen.

Melinda, som har varit nära involverad i arbetet med de lagförslag som tagits fram för att stärka barnets bästa, poängterar dock att det finns många förbättringar. Som stärker barns rättigheter. Fast tillägger i nästa mening att det finns mycket mer att göra.
– I den bästa av världar så hade man gjort om socialtjänstlagen från grunden, men låt oss se detta som en bra början, säger hon.

I skrivande stund ligger Hon hette Esmeralda på bokhandlarnas topplistor. Intresset för boken är enormt, både hos allmänheten och i media. För Melinda, som vill nå ut till så många som möjligt med Esmeraldas historia, är det glädjande, fast det är en glädje med en ledsam underton. Utdrag ur boken: Är det inte ironiskt? Här sitter jag med detta ljuvliga barn i minnet och hennes öde har blivit en riksangelägenhet. Nu vill alla helt plötsligt lyssna. När hon är död ringer min telefon i ett och pressen vill prata med mig. Men när hon fortfarande levde och for illa var det ingen som brydde sig. Det är så här människor är, tänker jag, och jag kan inte göra någonting åt det.
– Vårdnadstvister, utsatta barn och barns rättigheter överlag, det är ämnen som media sällan lyfter. Men när det handlar om ett dött barn, som dessutom dog på ett brutalt sätt, ja då är det plötsligt intressant. I början gjorde det mig ledsen och det känns fortfarande som ett hån mot Esmeralda, men samtidigt är jag tacksam och glad över att Esmeralda får den upprättelse hon förtjänar. Att hennes historia berättas. Att hon har blivit en ögonöppnare för många, att så här får det inte gå till. Det sätter press på politikerna, vilket behövs, säger Melinda.

Nu är boken ute. Vad hoppas du att man ska känna efter att man läst boken, vad är din förhoppning att boken ska bidra med och till?
– Min största önskan med boken är att den skapar förändring, på många olika sätt. Jag hoppas att boken håller debatten om barns rättigheter vid liv. Och jag hoppas att boken gör att fler får upp ögonen för att bli familjehem. För det är fantastiskt. Men jag vet att många tvekar just eftersom familjehem har så få rättigheter, att barnen plötsligt kan tas från dem. Och det skrämmer mig också, men samtidigt känner jag att varje dag som jag kan göra skillnad i en människas liv är viktig. Kan jag ge ett barn kärlek och trygghet i ett halvår, som det sedan tar med sig vidare i livet, ja då har jag gjort stor skillnad för det barnet. Det finns ett enormt behov av jour- och familjehem, och vi vuxna kan inte låta vår egen rädsla styra, för vem ska då ta hand om dessa utsatta barn?
 
Fem kronor för varje sålt exemplar av Hon hette Esmeralda går till Lilla hjärtat vänförening, som du startade efter Esmeraldas död.
Kan du berätta om föreningen?

– Lilla hjärtat vänförening har två huvudspår, dels att bistå familjehem med juridisk hjälp och dels Önskelådan, dit placerade barn och deras familjehem får skicka önskningar som vi försöker uppfylla. Vi har bland annat haft barn med familjer som varit på Kolmården och på Spa. För mig var det rätt självklart att starta den här föreningen för att kunna ge familjehem det stöd och den hjälp som vi hade behövt när Esmeralda tvingades ifrån oss. Jag hade ingen att vända mig till då och kände mig helt maktlös. Min förhoppning är att föreningen ska växa och kunna hjälpa så många familjehem som möjligt.


Melinda är idag fembarnsmamma. Förutom de tre biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla har hon även Erik, 2 år, och Vincent, sju månader, som är familjehemsplacerade hos henne. Det är fullt upp, minst sagt. Och på detta en bok som ska marknadsföras och familjehem som ska hjälpas genom föreningen.
Under vårt samtal är Erik hemma förkyld från förskolan och minstingen Vincent vill ömsom klättra ömsom mysa i mamma Melindas famn. På väggarna runtomkring dem finns bilder på Esmeralda. Där skrattandes med en hatt på huvudet. Bilder med systrarna. Med Melinda. De håller om varandra och tittar in i kameran.
– Sorgen och saknaden efter Esmeralda finns med mig hela tiden, som en skugga. Och jag har accepterat att det är så. Att sorg och saknad alltid kommer att finnas där, som en del av mig. Det gör ont, och det måste få göra ont. Jag vet att mitt liv förändrades den dagen jag fick höra att hon var död, och att det aldrig blir som innan. Men det som förändrats med tiden är att det inte enbart är smärta och sorg längre, jag kan ha bra och ljusa dagar nu. Och Esmeralda finns hos mig då också, säger Melinda.



Melinda Jacobs
Ålder: 37 år
Bor: Vadstena
Familj: Biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla. Familjehemplacerade Erik, 2 år och Vincent, sju månader. Och Esmeralda i hjärtat för alltid.

Gör: Är familjehem på heltid. Var 18 år när hon tog kontakt med socialtjänsten för att bli kontaktperson. Har varit kontakt-, jour- och familjehem till 19 barn och ungdomar. Tillsammans med journalisten Minna Tunberger har hon skrivit boken Hon hette Esmeralda (2021). Grundare av Lilla hjärtat vänförening.

TEXT: Sara Palmkvist

FOTO: Privat

Fler intervjuer om barns rättigheter nedan.

 
Melinda_Esmeralda.jpeg

"DETTA ÄR ESMERALDAS HISTORIA OCH VAD SOM HÄNDER NÄR VUXNA INTE SER TILL BARNS BÄSTA"

Melinda Jacobs är aktuell med boken Hon hette Esmeralda. En bok skriven av kärlek till den flicka som kallades Lilla hjärtat, men även av ilska över att ett litet barn kunde fara så illa, med myndigheternas insyn.

”Jag vill berätta Esmeraldas historia, hennes liv ska bli ihågkommet. Och samtidigt vill jag visa hur utsatta barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker”, säger Melinda Jacobs.

Jag minns när jag läste om Esmeralda första gången, ett par månader efter hennes död, i intervjun med Melinda i Dagens Nyheter. Jag minns hur starkt det berörde mig och fortfarande berör mig, inte minst med egna barn i samma ålder. Och jag insåg snabbt att jag inte var ensam om att känna så. Esmeralda, eller Lilla hjärtat som hon också kallades – ett smeknamn som socialsekreterarna gav henne redan som nyfödd – har berört ett helt land. Vi har alla sett bilden på den leende Esmeralda med hatt på huvudet som skrattar mot kameran. En bild som enligt Melinda är så mycket Esmeralda att hon valde att ha den på omslaget till sin nya bok ”Hon hette Esmeralda”, som hon skrivit tillsammans med journalisten Minna Tunberger. I boken får vi lära känna Esmeralda och ta del av kärleken mellan henne och Melinda.

För oss som inte kände Esmeralda, berätta vem var hon?
– Esmeralda kom till oss när hon var sju veckor och hon var från första stund en självklar del i vår familj, ett väldigt älskat barn och en väldigt älskad lillasyster. Hon var en pigg, glad och frisk flicka som tyckte om att dansa och sjunga. Hon älskade att leka med sina äldre syskon men tyckte även om att sitta och leka på egen hand, hon pysslade med lera och skapade små världar med sina Sylvanien-figurer (små leksaksdjur, reds anm). När Esmeralda kom till oss hade hon omhändertagits av socialtjänsten redan på BB och sedan bott i ett jourhem. Jag är övertygad om att separationer sätter spår i en människa, från väldig tidig ålder. Esmeralda hade en stark integritet, det tog ett tag innan hon släppte nya personer inpå sig. Men hon knöt fort an till mig. Vi fick ett oerhört starkt band mellan oss och kom väldigt nära. För mig var hon min dotter, och i hennes ögon var jag mamma, säger Melinda.


Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Melinda fick det fruktansvärda beskedet. Treåriga Esmeralda hade hittats död hemma hos sina biologiska föräldrar. För Melinda var det som att förlora Esmeralda en andra gång. Första gången var tio månader tidigare, då Esmeralda flyttades till sina biologiska föräldrar efter en vårdnadsdom i Förvaltningsdomstolen. Under dessa månader höll dock Melinda och familjen hoppet uppe om att Esmeralda en dag skulle återvända till dem. Men den här januaridagen 2020, förändrades allt. Esmeralda hittades inlindad i plast och filtar under en säng. Hon hade flertalet fysiska skador, olika droger i kroppen och var undernärd. För Melinda, hennes tre biologiska döttrar och Esmeraldas familjehemspappa Lasse var sorgen bottenlös. I Melinda växte även ilskan över att detta hade kunnat ske, och hatet gentemot dem som lät det ske.
– Jag var väldigt arg i början. Och hatisk. Såklart. Men samtidigt insåg jag att det inte gjorde någon nytta, för Esmeralda skulle inte bli levande igen och den enda som mådde dåligt var jag själv. Så jag bestämde mig för att försöka omvandla min vrede till en kraft för att hjälpa utsatta barn, och ur det kom bland annat en vilja att skriva boken om Esmeralda.

Men arbetet med boken var många gånger så tungt och känslosamt att Melinda inte trodde att hon skulle orka göra klart den.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Det är väldigt mycket känslor i boken. Så mycket smärta och sorg. Jag kände flera gånger att, nej jag klarar inte det här. Men samtidigt så var det oerhört viktigt för mig att boken skrevs. För Esmeraldas historia måste berättas. Hon får inte glömmas bort. Hennes liv ska bli ihågkommet. Och boken är även mitt sätt att berätta vad som hände henne, hur hon rycktes upp och bort från oss, den enda familj hon kände till. Hur utsatta många barn är, helt i händerna på att vuxna ska ta beslut som är till deras bästa, och vad som händer när detta inte sker. Jag vill berätta hur systemet och myndigheter fungerar och i det här fallet många gånger inte fungerade, säger Melinda.


När en gråtande Esmeralda blev hämtad den där dagen, några veckor före hennes treårsdag, så lovade Melinda henne att de snart skulle träffas igen. För så var det bestämt. Men så blev det inte. De biologiska föräldrarna ville inte. Och så är det ofta när man som familjehem skiljs från ett barn. Kontakten bryts, antingen för att vårdnadshavarna vill det eller för att socialtjänsten anser att det är bäst. Något som Melinda anser måste förändras.
­– Vi måste höja familjehemmens status och rättigheter, och framförallt barns status och rättigheter. Det borde vara självklart att barnet ska få ha kvar sina anknytningspersoner. De är ju en enorm trygghet för barnet och även en säkerhet på så sätt att man märker om barnet förändras, mår dåligt och om allt inte står rätt till. Tyvärr finns ingen förbättring kring detta i de nya lagförslagen, och det är väldigt synd. Främst för de drabbade barnen såklart, men även för jag tror att det avskräcker många från att bli familjehem, säger Melinda.

Den sista månaden i Esmeraldas liv fick du samtal från en person med insyn i familjen, om att Esmeralda for väldigt illa. Du kontaktade socialtjänsten, men de startade ingen utredning. Du säger i boken att du ”vill belysa ett systemfel som jag tror att gemene man inte har varit medveten om”. Kan du förklara vad du menar?
- Ja du, det finns mycket som är fel och galet här. Först och främst lagarna, hur de är utformade. Som när Förvaltningsdomstolen tog beslut att Esmeralda skulle flyttas från oss, då utgick de i bedömningen från att man inte behöver ta hänsyn till barnets anknytning. För så står det i lagtexten. För mig är det ofattbart, att vi kan ha lagar som ska värna om barnets bästa men ändå inte är skriva utifrån barnets bästa. Sedan är det ju såklart socialtjänstens agerande. Varför agerade de inte mer kraftfullt när de fick in orosanmälningar? Varför skickade de ut socialsekreterare som aldrig hade träffat Esmeralda tidigare, som inte visste något om hur hon brukade bete sig och se ut? Hade hennes vanliga handläggare åkt dit så hade de förmodligen sett att Esmeralda inte mådde bra och därmed agerat annorlunda. Men istället var det för Esmeralda helt okända personer som kom, som inte pratade med henne och hembesöket varade en kvart. Femton minuter var socialtjänsten där, och sedan lade de ner anmälan. Det gör mig så arg och ledsen.

Melinda, som har varit nära involverad i arbetet med de lagförslag som tagits fram för att stärka barnets bästa, poängterar dock att det finns många förbättringar. Som stärker barns rättigheter. Fast tillägger i nästa mening att det finns mycket mer att göra.
– I den bästa av världar så hade man gjort om socialtjänstlagen från grunden, men låt oss se detta som en bra början, säger hon.

I skrivande stund ligger Hon hette Esmeralda på bokhandlarnas topplistor. Intresset för boken är enormt, både hos allmänheten och i media. För Melinda, som vill nå ut till så många som möjligt med Esmeraldas historia, är det glädjande, fast det är en glädje med en ledsam underton. Utdrag ur boken: Är det inte ironiskt? Här sitter jag med detta ljuvliga barn i minnet och hennes öde har blivit en riksangelägenhet. Nu vill alla helt plötsligt lyssna. När hon är död ringer min telefon i ett och pressen vill prata med mig. Men när hon fortfarande levde och for illa var det ingen som brydde sig. Det är så här människor är, tänker jag, och jag kan inte göra någonting åt det.
– Vårdnadstvister, utsatta barn och barns rättigheter överlag, det är ämnen som media sällan lyfter. Men när det handlar om ett dött barn, som dessutom dog på ett brutalt sätt, ja då är det plötsligt intressant. I början gjorde det mig ledsen och det känns fortfarande som ett hån mot Esmeralda, men samtidigt är jag tacksam och glad över att Esmeralda får den upprättelse hon förtjänar. Att hennes historia berättas. Att hon har blivit en ögonöppnare för många, att så här får det inte gå till. Det sätter press på politikerna, vilket behövs, säger Melinda.

Nu är boken ute. Vad hoppas du att man ska känna efter att man läst boken, vad är din förhoppning att boken ska bidra med och till?
– Min största önskan med boken är att den skapar förändring, på många olika sätt. Jag hoppas att boken håller debatten om barns rättigheter vid liv. Och jag hoppas att boken gör att fler får upp ögonen för att bli familjehem. För det är fantastiskt. Men jag vet att många tvekar just eftersom familjehem har så få rättigheter, att barnen plötsligt kan tas från dem. Och det skrämmer mig också, men samtidigt känner jag att varje dag som jag kan göra skillnad i en människas liv är viktig. Kan jag ge ett barn kärlek och trygghet i ett halvår, som det sedan tar med sig vidare i livet, ja då har jag gjort stor skillnad för det barnet. Det finns ett enormt behov av jour- och familjehem, och vi vuxna kan inte låta vår egen rädsla styra, för vem ska då ta hand om dessa utsatta barn?
 
Fem kronor för varje sålt exemplar av Hon hette Esmeralda går till Lilla hjärtat vänförening, som du startade efter Esmeraldas död.
Kan du berätta om föreningen?

– Lilla hjärtat vänförening har två huvudspår, dels att bistå familjehem med juridisk hjälp och dels Önskelådan, dit placerade barn och deras familjehem får skicka önskningar som vi försöker uppfylla. Vi har bland annat haft barn med familjer som varit på Kolmården och på Spa. För mig var det rätt självklart att starta den här föreningen för att kunna ge familjehem det stöd och den hjälp som vi hade behövt när Esmeralda tvingades ifrån oss. Jag hade ingen att vända mig till då och kände mig helt maktlös. Min förhoppning är att föreningen ska växa och kunna hjälpa så många familjehem som möjligt.


Melinda är idag fembarnsmamma. Förutom de tre biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla har hon även Erik, 2 år, och Vincent, sju månader, som är familjehemsplacerade hos henne. Det är fullt upp, minst sagt. Och på detta en bok som ska marknadsföras och familjehem som ska hjälpas genom föreningen.
Under vårt samtal är Erik hemma förkyld från förskolan och minstingen Vincent vill ömsom klättra ömsom mysa i mamma Melindas famn. På väggarna runtomkring dem finns bilder på Esmeralda. Där skrattandes med en hatt på huvudet. Bilder med systrarna. Med Melinda. De håller om varandra och tittar in i kameran.
– Sorgen och saknaden efter Esmeralda finns med mig hela tiden, som en skugga. Och jag har accepterat att det är så. Att sorg och saknad alltid kommer att finnas där, som en del av mig. Det gör ont, och det måste få göra ont. Jag vet att mitt liv förändrades den dagen jag fick höra att hon var död, och att det aldrig blir som innan. Men det som förändrats med tiden är att det inte enbart är smärta och sorg längre, jag kan ha bra och ljusa dagar nu. Och Esmeralda finns hos mig då också, säger Melinda.



Melinda Jacobs
Ålder: 37 år
Bor: Vadstena
Familj: Biologiska döttrarna Savannah, Vanessa och Vendla. Familjehemplacerade Erik, 2 år och Vincent, sju månader. Och Esmeralda i hjärtat för alltid.

Gör: Är familjehem på heltid. Var 18 år när hon tog kontakt med socialtjänsten för att bli kontaktperson. Har varit kontakt-, jour- och familjehem till 19 barn och ungdomar. Tillsammans med journalisten Minna Tunberger har hon skrivit boken Hon hette Esmeralda (2021). Grundare av Lilla hjärtat vänförening.

TEXT: Sara Palmkvist

FOTO: Privat

Fler intervjuer om barns rättigheter nedan.