top of page
Sök
  • ordateljen

Han har precis muckat från fängelset – vill låna min mobil

Jag är ute på lunchpromenad. På håll ser jag honom komma gåendes. Bärandes en säck över axeln. Han stannar och står kvar, som om han väntar på någon. På mig. När jag kommer fram till honom tittar han på mig.


”Kan jag låna din lur, jag har precis muckat och har ingen telefon.”

Han pekar på fängelset på andra sidan vägen.


Jag tar fram min telefon och han ger mig en gul post it-lapp med ett telefonnummer på.

"Till en kompis", förklarar han.


Jag knappar in numret och ger honom telefonen. Ingen svarar. Han ger tillbaka den.


”Vad ska jag säga om din kompis ringer tillbaka?” Undrar jag.


”Säg att jag har kommit ut och att jag är på väg till XX (förort) och försöker hitta en lur där.”


”Och vem ska jag hälsa från?” Frågar jag.


Han säger sitt namn. Och tittar på säcken han nu ställt framför sig på gatan. Den med hans saker som också ligger i små påsar.


”Du kan ju smsa också och säga att du är på väg.” Säger jag.


Utan att veta vad han suttit inne för så tycker jag synd om honom. Han ser så hjälplös ut ändå. En kille i 25-årsåldern. Ingen som möter honom. Vet knappt vart han ska och till vem. Det är inte som när någon släpps ur fängelse på film, när det ofta står någon och väntar med bilen utanför, tutar och gör high five.


Han skriver ett sms till sin kompis på min telefon. Det han sa till mig. Att han muckat och är på väg till XX (förort) och ska försöka hitta en lur där.


”Hur länge har du suttit inne?” Frågar jag. Nyfiken medmänniska och journalist som jag är.


”Fem år, fast inte bara här”, säger han och nickar menade åt fängelset.


”Okej, för vad”?


”Narkotikabrott och sånt.” Svarar han.


Han ger tillbaka min telefon.


”Nu kanske det blir jag som åker dit”. Säger jag lite skämtsamt.


Han skrattar.


”Nej alltså du kan läsa mitt sms.”


Jag skrattar.


”Jag skojar bara.” Förtydligar jag för säkerhets skull.


Han tar upp sin säck. Det har gått hål i botten på den.


”Men oj. Vad gör du om den går sönder mer? Du får vrida på den och bära den så.” Säger jag.


Det gör han.


”Lycka till!” Säger jag när han vänder sig för att gå.


Han ler och går mot tåget.


En halvtimme senare smsar hans kompis mig och frågar vart han är.


Jag svarar att jag inte vet. Men att han skulle åka mot XX. Och att jag hoppas att han hittar en telefon där.


Och jag undrar om Kriminalvården och samhället inte kan bättre än så här. En ensam kille. En genomskinlig plastsäck. Utan någonstans att ta vägen.


2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Maria

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page