FREDRIKA WILDLING HAR DIABETES OCH SATSAR PÅ ATT BLI DANSARE

Fjortonåriga Fredrika Wildling har typ 1-diabetes. Hon beskriver sjukdomen som extremt jobbig och utmattande. Samtidigt är hon fast besluten att den inte ska hindra henne på något sätt, särskilt inte i hennes dröm att bli dansare.

Fredrika Wildling var tolv år när hon fick diagnosen typ 1-diabetes. Det var i januari 2021. Då hade sjukdomen börjat ge sig till känna på flera olika sätt. Som humörsvängningarna under jullovet, som Fredrika tänkte var vintertrötthet. Eller den plötsligt suddiga synen på långt håll, som hon trodde berodde på att hon tittade på mobilen för mycket. Och så näsblodet, ja det kunde hon inte riktigt förklara. Det hennes föräldrar reagerade på var att Fredrika hade börjat dricka väldigt mycket vatten, men ändå fortfarande jämt var törstig. Till slut, när hon en dag kom hem från en kompis och drack en liter vatten, ringde hennes mamma 1177. ”Åk in direkt”, var deras svar. Så Fredrika och hennes pappa satte sig i bilen och åkte till Södersjukhuset i Stockholm.

– Jag fick kissa i en kopp och lämna blodprov, och en kort stund senare fick jag veta att jag har diabetes. När jag fick diagnosen fattade jag nog inte riktigt vad som hände. Jag blev inte rädd eller ledsen, utan det var mer ”jaha, nu fick jag det här.” Och det är så jag fortfarande känner. Jag försöker göra det bästa utifrån situationen, även om det såklart är väldigt jobbigt ibland, säger hon.

Fredrika och hennes föräldrar fick stanna på Södersjukhuset i fem dagar. Där fick de lära sig allt om sjukdomen, hur man tar sprutor och hur kroppen reagerar på olika födoämnen. För Fredrika var det en stor omställning, inte minst detta att behöva väga maten för att se hur många kolhydrater den innehåller, något som dietisten hade lärt dem på sjukhuset.

– Det behövde jag tack och lov bara göra i början. Det är skönt att slippa det, i skolan hade mina kompisar många gånger hunnit äta klart medan jag fortfarande vägde maten. Numera behöver jag ofta bara se på en portion mat för att veta, att okej den där lasagnen innehåller 55 kolhydrater, berättar hon.

Fredrika har en pump samt en Dexcom-sensor, som mäter glukosnivån kontinuerligt under huden. Värdena läser hon sedan av i en app i mobiltelefonen. Det gör hon flera gånger under vår intervju, där vi sitter mittemot varandra på Moderna Museets café. Hennes lillebror går en konstkurs här, och jag och Fredrika har lyckats knipa ett bord med fantastisk utsikt över vattnet. Fredrika har precis ätit Dextrosol. Hennes blodsocker har legat lågt men är nu på väg upp igen, visar hon på sin mobil.

– Mitt blodsocker låg på 2,5 när vi kom hit. Nu ligger det på runt 4. Det är mest fysiskt jag känner av att jag är låg, jag kan få skakningar och känner mig trött och svag. Det är som att blodsockret kör sitt eget rejs vissa dagar, och då kan jag bli rätt förbannad och tänka att jag inte orkar bry mig mer om den här sjukdomen, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Som exempelvis att blodsockret inte alltid går upp när jag är låg fastän jag äter Dextrosol, eller när jag är sjuk och det inte går ner, trots att jag tar mycket insulin. Sånt är påfrestande och tar på krafterna, säger hon.

Fredrikas sensor är även kopplad till hennes föräldrars mobiltelefoner. I skolan om Fredrikas blodsocker är för lågt eller högt brukar de sms:a henne, berättar hon. Och om det fortsätter sjunka eller stiga, ringer de alltid. Fram till i höstas hade Fredrika även en diabetesresurs i skolan, som också hade koll på Fredrikas blodsocker.
– Det var en anställd på skolan som var ett stöd för mig och en jämnårig kille som också har typ 1-diabetes. Om vi exempelvis fick lågt blodsocker på lektionerna kom hon med en juice till oss. Numera klarar jag det själv. Jag har alltid med mig min mobil och något ätbart till klassrummet ifall jag blir låg. Fast även om jag sköter det själv, så tycker jag fortfarande att det är väldigt läskigt och obehagligt att bli låg, säger hon.

​

Nätterna däremot får hennes föräldrar fortfarande ofta ta, eftersom Fredrika inte vaknar av blodsockerlarmet på mobilen.

– Mina föräldrar ger mig insulin om jag är hög. Det gör de via handenheten som är kopplad till pumpen. Ofta är det på helgerna om jag till exempel ätit chips kvällen innan. Är jag låg väcker de mig och ger mig något att äta eller dricka, säger hon.

När Fredrika berättar för människor att hon har diabetes, är ofta en av de första frågorna hon får: Har du svimmat någon gång? Det har hon inte. Och inte heller äter hon dåligt, vilket är en missuppfattning som en del personer hon möter har.

– Många vet inte att det finns olika typer av diabetes. Och det är inte så konstigt egentligen. Vi har till och med haft en lärobok i skolan där det bara stod allmänt om diabetes, där man inte gjorde någon skillnad mellan typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Men det är ju två väldigt olika diagnoser att få, säger Fredrika. 

På fritiden spelar Fredrika fotboll och går på dans. Och det är dansen som är absolut roligast. Så pass att hon vill söka ett gymnasium med danslinje. Ja, dansare har faktiskt varit drömyrket sedan hon var liten.

– När jag fick diabetes var jag orolig över att jag inte skulle kunna fortsätta dansa så mycket som jag vill. Men nu tänker jag att bara jag får in rutinerna någorlunda så kommer det att gå bra. Det kommer förmodligen vara en utmaning med blodsockret i början och jag kommer säkert få kämpa mer än de dansare som inte har diabetes, men samtidigt är jag redan väldigt aktiv så jag tror inte att omställningen blir jättestor, säger Fredrika.

​

Ja, är det något Fredrika har bestämt sig för är det att att inte låta sjukdomen styra över henne, mer än den redan gör. Diabetesen får helt enkelt anpassa sig efter henne också.

– Jag vill kunna äta vad jag vill och göra vad jag vill. Och det kan jag, men det krävs lite planering. För det är vad diabetes handlar mycket om, planering. Som när jag tränar, då minskar jag insulindosen innan och då brukar jag bli hög efteråt, men gör jag inte det blir jag istället låg under träningen. Det är ett pusslande hela tiden, och ibland lyckas man och ibland inte, förklarar Fredrika.

Hon säger att avsaknaden av spontanitet är en stor omställning med att ha diabetes. Att inte kunna gå på middag eller fest utan att behöva hålla koll på blodsockret hela tiden. Fast å andra sidan tillägger hon, har hon blivit en hejare på biologi och hur hennes kropp reagerar på olika saker.

– Det finns nog inget jag inte kan göra nu som jag kunde innan jag fick diabetes. Jo förresten, hoppa studsmatta, det gör jag inte längre eftersom mitt blodsocker blir högt så fort. Men i övrigt tänker jag försöka dansa mig fram genom livet, säger Fredrika och ler.

​

Fredrika Wildling

Ålder: 14 år (fyller 15 i juli)

Bor: Lännersta, utanför Stockholm

Familj: Mamma, pappa och lillebror, 12 år

​

Text. Sara Palmkvist
Foto: Petrus Iggström

​